Eva Hild

Född 1966 i Lidköping, bor och arbetar i Sparsör.
Utbildning: Högskolan för design och konsthantverk, Göteborg, och Gerlesborgsskolan.
Representerad: Nationalmuseum, Stockholm, Röhsska museet, Göteborg, Borås konstmuseum, Konstindustrimuseet, Oslo, Norge, Museum of Art and Design, New York, USA, Museum of Fine Arts, Boston, USA, Musée National de Céramique de Sévres, Paris, Frankrike, Skulpturenpark Waldfrieden, Wuppertal, Tyskland, och Museum of Modern Ceramic Art, Gifu, Japan, m.fl. Har utfört ett flertal offentliga verk i metall och betong, bl.a. Rubato i Malmö, Binär i Stockholm och Wholly i Borås.

Stipendier och utmärkelser från bl.a. Barnett and Annalee Newman Foundation, Sten A Olssons stiftelse för forskning och kultur, Stiftelsen Fokus, Borås, The World Ceramic Biennale, Sydkorea, samt Konstnärsnämndens arbetsstipendium.

”Inverkan, påverkan, press. Det här är teman jag arbetar med i mina handbyggda, skulpturala former. Det inre rummet är påverkat och upplöst; under förändring.

Jag undersöker sakernas tillstånd. Om öppningar som plötsligt uppstår och leder vidare. Om rörelser och komplexa strukturer under ytan, ett nätverk av pelare, gångar och inre rum. I en långsam arbetsprocess låter jag tankar och ord omformas i ett material – jag för en dialog med formen. Dess egenskaper fyller i berättelsen, utvidgar den, låter den ta andra vägar.

I tunt gods bygger jag upp volymer där leran formas i buktningar och rörelser. Mina keramiska former är handbyggda – med tunna lerkorvar ringlar jag sakta upp volymer och bearbetar till en slät yta med definierade linjer. Skulpturen bränns i hög temperatur och behandlas slutligen med pigmenterad färg.

Jag är fascinerad av relationen mellan den inre och yttre verkligheten; dualismen mellan insida och utsida, innehåll och form, intryck och uttryck. Tomrummet är lika mycket en del av skulpturen som den fasta mate-
rian; luftvolymen dras in i skulpturen. Kroppar där närvaro och frånvaro möts.”

Eva Hild

Citat ur boken Eva Hild, Carlsson Bokförlag, 2009:

”Inför en del av de mjukt formade, vita och liksom rentvättade skulpturerna kan det kanske förefalla långsökt att tala om motsatser och spänningar. Vid första anblicken tycks de ofta gestalta något avklarnat, en kärna, ett tillstånd av vila. De konstnärliga verkningsmedlen är få och variationer skapas endast inom en väl definierad ram. Renheten, enkelheten – reduktionen, om man så vill – skulle kunna tolkas som uttryck för en sträng och kontrollerad estetik, koncentrerad på den abstrakta formen. Avståndstagandet från det berättande eller anekdotiska är tydligt. Men det skulle vara ett misstag att beskriva skulpturerna som slutna eller svårtillgängliga. Tvärtom är de påfallande kommunikativa, och paradoxalt nog är det just reduktionen som ger formerna deras kommunikativa karaktär. Reduktionen skapar ett utrymme, ett tomrum, bildligt och bokstavligt, och därmed också en rörelse; tomrummet vädjar om att fyllas. Skulpturerna öppnar sig för världen, som andades de och lyssnade. De berättar inte historier, men sporrar betraktaren att berätta sin egen.”

Love Jönsson

”Eva Hilds skulpturer är självklara, som om de alltid funnits där. Trots att ytorna är bildlösa tycks de fyllda av berättelser och svar på frågor om livet som inte handlar om matematik eller fysik. Vi avläser dem som skelettformer och snäckor från en okänd verklighet, som reliker från en sjunken civilisation, innerörats detaljer eller skivad äggvita. Formerna tycks ha kristalliserats direkt ur luften, blekts med all världens förbjudna blekmedel, frätts med syror och slipats till ett stadium av absolut nödvändighet. Ändå är det bara två händer som har gjort dem.”

Petter Eklund

”Dra en linje över ett papper. Horisonten. Allt är möjligt. Dra med fingret den långa vägen längs en av Hilds loopade lerkanter. Du begriper att det splittrade livet kan bli helt. Eva Hilds konst innehåller just detta: form som tid, som möjlighet och förhoppning. Det är optimistiska konstruktioner.”

Petter Eklund