Gunnar Bergh

född i Hofors 1952, numera verksam i Borås.
Utbildning: Gerlesborgsskolan, Stockholm, 1971–72, Kungliga Konsthögskolan, Stockholm, 1973–1978.
Representerad: Statens konstråd, landstingen i Västra Götalandsregionen, Stockholm, Dalarna. Kommunerna i Stockholm, Borås, Mark, Borlänge och Göteborg samt Borås konstmuseum.

”Jag växte upp i Borlänge. Vi bodde granne med Dalälven och med skog utanför knuten.

Det var en tid kring 14-årsåldern då jag var starkt mottaglig för nya intryck.

Jag började läsa, min äldre bror lånade hem LP-skivor och jag fick lyssna till artister som Muddy Waters, Sonny Boy Williamson, John Lee Hooker, bluesens stora namn. Berättelser som tog gestalt i en enkel, sjungande form. Jag började söka mej till stadsbibliotekets konstavdelning för att bläddra i dess skatt av bilderböcker. Speciellt van Goghs bildvärld fångade mej. De starka färgerna. Stämningarna. Hur flera olika känslor kunde gestaltas och finnas samtidigt och sammanflätade i ett och samma uttryck. Att måla ett par skor så att man förnimmer den som en gång burit dem. Och som hos bluessångarna, en stark, enkel, sjungande form.

Jag köpte ett målarskrin på Clas Ohlson och anmälde mej till en ABF-kurs i oljemåleri och hamnade under den vänlige landskapsmålaren Sigge Roséns beskydd. Med fingertoppskänsla för färg och valör öppnade han mina ögon för måleriets mysterier. Jag hör fortfarande hans milda röst nånstans i bakgrunden när jag funderar i ateljén.

Så småningom hamnade jag i Stockholm, gick ett år på Gerlesborgsskolan och därefter fem år på Konsthögskolan. Bildade familj vilket också förde mej till Borås, där jag bott sedan 1983.

Vid sidan av bildskapandet har jag sedan slutet av 80-talet arbetat med undervisning på förberedande konstskolor. Det har säkert bidragit till mitt intresse för de grundläggande aspekterna i bildskapandet. Att rota i det alldeles basala.

Och däri ligger för min del mycket av lusten. Att börja om från början, och med åren – lusten att berätta.

Mina motiv är det jag ser/sett ute och inuti, och det jag fortfarande söker är nog den där enkla, starka, sjungande formen.”