Kerstin Danielsson

född 1941 i Göteborg, död 2015 Örby.
Utbildning: 1961–1965 Rhode Island School of Design, Division of Fine Arts Department, Providence.
Representerad: på bland annat Nationalmuseum, Stockholm och Röhsska museet, Göteborg, samt i ett stort antal kommuner och landsting.

Kerstin utbildade sig vid Rhode Island School of Design i Providence i USA 1961–1965. Hon återvände till Sverige 1968 och etablerade sig i Örby, Marks kommun, där hon bodde resten av sitt liv. Under 1970- och 1980-talen var hon aktiv i Konsthantverkshuset i Göteborg, hon hade bland annat en uppmärksammad utställning där 1986, tillsammans med Laurenz Espana. Det internationella genombrottet kom några år senare, 1989 då hon ställde ut på Galleri Lejonet i Stockholm. Andra viktiga utställningarna som kan nämnas är exempelvis Röhsska museet 1975, 1981 och 1995, Rydals museum 1987 och 1996, Textilmuseet i Borås 1988, Kaolin, Stockholm 2004, Östasiatiska museet, Ulricehamn 2006, Sigtuna museum 2008 och Dalslands konstmuseum 2009.

Utöver en stor produktion av bruksgods och keramik som snarare kan beskrivas som skulpturala konstverk, utförde hon också runt femton offentliga utsmyckningsuppdrag, oftast i form av bildberättelser monterade på vägg. Det första uppdraget var Bilder ur en kvinnas dagbok, som placerades i entrén till Marks kommuns huvudbibliotek 1982. Senare utfördes uppdrag för bland annat Räddningscentralen och Kannebäcksskolan i Göteborg, Skene vårdcentral och ett flertal HSB-gårdar på Hulta, Borås.

Kerstin gjorde flera studieresor och deltog i symposier över hela världen, vilket satte spår i keramiken. Östasiatisk och etruskisk keramik såväl som nordisk järnålderskeramik influerade hennes eget skapande, hon visade stor vördnad och respekt för tidigare kollegers verk.

Barnens uppväxt, den egna barndomen och naturen runt om inspirerade och bidrog till hennes bildvärld. Saknaden och minnet av ett barn som inte fick växa upp blir tydliga i sarkofager, barnsängar och i stilla, tysta kärl.

Kerstin är kanske mest ihågkommen för sina tummade skålar, ofta i stort format. Med en liten bottenyta och tunn, skör kant ser de nästan ut att lätta från jordens yta. Glasyrerna, starkt blå eller vita med prickar som ett fågelägg hittat i skogen, var alla framtagna efter egna recept och år av experimenterande.

Theo Ågren