Lars-Åke Åberg

född i Tibro 1946, bor och arbetar i Dalsjöfors.
Representerad på Borås konstmuseum, Woluwe-Saint-Pierre, Bryssel, därtill tillkommer ett 30-tal verk i offentlig miljö.

”Min konstnärsbana började som målare med debututställning på Galleri Bacchus i Borås 1991. Sedan många år består min palett numera av stenar från olika delar av världen. Det kan vara röd eller gul persisk travertin, gråblå italiensk bardiglio, blå granit från Brasilien, akvarellartad marmor från Argentina, intensivt blå boliviansk sodalit, skimrande alabaster från Volterra i Italien, svart labrador med blå ögon från Norge, röd granit från Vånga i Skåne, rosa kalksten från södra Gotland …

Den svenska diabasen, hyperitdiabas, har blivit en av mina favoriter. Slipad och polerad får den en abstrakt och närmast metallisk karaktär Den är en kontrasternas mästare, vacker och nyckfullt utmanande. När jag hugger i den avger den sin speciella klang. Därav titeln på en av mina större skulpturer, Hus 261, ”Klangen säger att friheten finns”. En strof ur dikten ”Allegro” av Tomas Tranströmer.

Under de senaste åren har jag särskilt bekantat mig med den norska larvikiten (labrador). Ett av de sista tillgängliga blocken från ett gammalt parti i Bohuslän ämnat för export till Tyskland under 1930–40-talet kom i min ägo. Stenen kallades ”Hitlersten” och väcker självfallet känslor än idag. När jag arbetar med den lämnar jag stenhuggarnas gamla kryss- och pikhuggna ytor orörda.

Sten väcker känslor. Varje sten är unik och lämnar sitt eget spår. Stenens karaktär följer med i skulpturen. Jag fascineras av hur mejselspår så lätt förändrar upplevelsen av stenens yta. Hur omedelbart ögat och handen registrerar minsta ny formbildning. Förnimmelsen av något nytt och oupptäckt. Och därigenom lockelsen att våga fortsätta utforskandet, med risk att förlora det redan uppnådda. Gränsen mellan det meningsfulla och det meningslösa kan vara hårfin.

Erfarenheterna av materialet får samspela med idéerna, känslan och intuitionen.

Nyvunnen erfarenhet läggs till gammal. Det kan förstås låta tveksamt att vara begränsad till ett material. Det som motiverar mig är att det hela tiden finns något nytt att upptäcka och utveckla.

Allt handlar om tid. Hemma i farstun hänger en tavla broderad av min fru Eva med texten ”Allt har sin tid”. Som en daglig påminnelse, så god som någon annan. Känslan att vara i tiden blir tydlig när jag skulpterar. Jag kan helt enkelt inte ha bråttom, misslyckandet kommer omgående. Hantverket kräver sin tid. Min ateljé ligger ett stenkast från odlingsrösen från tiden runt Kristi födelse, en koppling jag gillar.

Husets symbolstarka värde har länge intresserat mig. Det första huset högg jag ut någon gång i början på 1990-talet i klassisk carraramarmor. Arbetet fortsätter i en ännu oavslutad process – mitt försök att gestalta livet. I husets form finns det regelbundna och beräknade som är riskfritt och inger trygghet. Men jag vill också ha stenens naturliga ytor, oregelbundna och utmanande som ger de nödvändiga kontrasterna. Precis som livet självt.”