Sven-Erik Johansson

född 1925 i Borås, verksam i Örby.
Utbildning: Slöjdföreningens skola, Göteborg, Valands målarskola, Göteborg.
Representerad i urval: Metropolitan Museum and Art Center, Miami, USA, Museum of Modern Art, New York, USA, Tel Aviv Art Museum, Israel, Svenska ambassaden, Moskva, Moderna museet, Stockholm, Generalkonsulatet, Frankfurt am Main, Tyskland, Göteborgs konstmuseum, Statens konstråd, f.d. utbildningsdepartementet, Stockholm (gobeläng). Borås konstmuseum. Skulptur i offentlig miljö, Ryttaren, uppdrag av Tore G Wärenstams stiftelse, Borås, Väktaren, Marks kommun, m.fl.

Som ung drömde Sven-Erik Johansson om ett liv till havs, men det var krigstider, så han blev skogvaktare istället, med praktik i Norrland. Under sina fem år som skogvaktare tecknade Sven-Erik Johansson flitigt. Där och då inleddes ett långt konstnärskap.

Han beskrivs ofta som surrealist. Själv vill han snarare tala om fritt måleri.

Han är både det tunga ankaret i en klassisk målartradition och den glade och skojfriske gamängen.

Många är de som skrivit om honom, åsikterna har inte alltid tilltalat Sven-Erik Johansson. En som kommit honom nära var docent Ragnar von Holten, förste intendent på Moderna museet i Stockholm.

Så här beskriver han Sven-Erik Johansson:

”I den senaste fasen av sitt måleri har Sven-Erik Johansson arbetat med utgångspunkt i den nederlänske 1400-talsmästaren Hieronymus Bosch, samtidigt som han rent tekniskt nått ett absolut mästerskap. Måleriet är uppbyggt i skikt.

Kompositionerna är suggestiva – ibland makabra, ibland burleska – men vid sidan om det fabulerande står alltid det suveräna tekniska handlaget, en mästarteknik som väl endast Leonor Fini i dag kan konkurrera om. Ursprungligen kändes alla dessa varelser som sentida släktingar till Boschs fantastiska figurmåleri, men med åren har de fått en alltmer johanssonsk ton. På sistone har också den mörka, bruntonade koloriten lättats upp, och en bild som Fågelmannen äger rum i klart dagsljus, på en grön äng. Här står den plötsliga och bisarra robotfiguren vid vägkanten, med en mås i handen, och av allt att döma liftande. Men med vem? Och vart? I bakgrunden förekommer små fragment som för tanken till en spöksupé – eller varför inte en picknick?

Bland de här nämnda konstnärerna framstår Sven-Erik Johansson, bl.a. i kraft av sin svarta humor, som Berättaren framför andra. En visionär berättare.”